Nördformen

Bolley-Voll! 

Ibland landar ett quest i knät på en. I dag var ett sådant fall. Jag har klurat på vad jag ska utmana mig själv med och i dag kom svaret.

En bekant till mig hade ställt in sig på att spela volleyboll, men kände sig trött och seg. Hon frågade om jag ville haka på.

Jag har aldrig gillat lagsporter, just på grund av mitt komplex över hur jag ser ut när jag rör mig och springer. Mitt handikapp blir synligare då, enligt mig. Hur illa det är kan vara svårt att säga objektivt. Istället är det känslan som säger att jag ser dum ut. Det är en av anledningarna till att jag aldrig tyckte om idrotten i skolan. Jag blev aldrig direkt mobbad, men jag kände mig alltid underlägsen.

Så jag bestämde mig för att tacka ja. Gänget som spelade var lättsamma men peppande och det kändes bra. Jag kom till insikten att mina gamla komplex är mer eller mindre borta. Kanske var hindret redan övervunnet, men att få det svart på vitt var stärkande.

Värst vad allvarligt det här blev. Det visste jag förvisso att det skulle bli innan jag började skriva, men jag kanske måste väga upp det på något sätt?

Sagt och gjort. Här en bild på en röd panda som gestaltar hur pigg jag känner mig just nu.

Bobbla, out!